Konkurrensbloggen

Konkurrensbloggen

Om Konkurrensbloggen

På Konkurrensbloggen skriver Advokat Eric Ericsson om aktuella frågor inom konkurrensjuridiken.
Kommentarer kan lämnas på Linked In-sidan eller direkt i mejl, se "Om Eric Ericsson" nedan till höger för kontaktuppgifter.

För långa konkurrensklausuler vid företagsförvärv?

DomstolarnaSkapad av Eric Ericsson 2016-05-20 16:46
Stockholms tingsrätt har nyligen avkunnat en dom i ett intressant mål om den tillåtna längden på konkurrensklausuler vid företagsförvärv, Mål T 10057-14, Konkurrensverket mot Alfa Quality Moving AB m.fl., dom 2016-05-16. Domen finns inte ännu på Internet, såvitt jag vet.

Bakgrunden är att Alfa gjorde två inkråmsförvärv med några års mellanrum avseende verksamhet för utrikes bohagsflyttningar. De båda säljarna ingår idag i samma koncern. I båda fallen avtalade parterna om att säljarna inte skulle få konkurrera med de överlåtna verksamheterna under fem år. Den senare av de båda konkurrensklausulerna sades dock upp i förtid av säljaren med hänsyn till att osäkerhet uppstått om den var tillåten.

Konkurrensverket ansåg att klausulerna endast skulle ha gällt i två år, vilket är den tid som normalt anses tillåten vid företagsöverlåtelser som omfattar s.k. goodwill, dvs. kundrenommé etc. Sådana konkurrensklausuler anses i allmänhet nödvändiga för förvärvet och därmed inte konkurrensbegränsande (s.k. accessoriska begränsningar).

Eftersom klausulerna i detta fall varade i fem år ansåg verket att de under den överskjutande tiden var konkurrensbegränsande i strid med konkurrenslagens förbud. Verket ansåg t.o.m. att de utgjorde s.k. syftesöverträdelser, dvs. att de objektivt sett inte hade något annat syfte än att begränsa konkurrensen. Om så är fallet behöver verket inte visa på någon konkurrensbegränsande effekt.

Konkurrensverket stämde de tre företagen och yrkade konkurrensskadeavgift om 32 miljoner kronor för köparen och sju respektive tre miljoner kronor för de båda säljarna.

De tre flyttfirmorna ansåg att fem år var en tillåten avtalstid eftersom köparen behövde skydd inte bara för goodwill utan även för know-how som medföljde förvärvet. De pekade även på långa avtalstider i branschen och stark kundlojalitet som skäl för att ett relativt långt skydd krävdes.

Tingsrätten ansåg att förvärven inte omfattade know-how, endast goodwill. Därmed var två år som utgångspunkt en tillåten avtalstid. Dessutom ansåg tingsrätten att svarandena hade styrkt att det förelåg så långa avtalstider i kundavtal och sådan kundlojalitet att även ett tredje år var att anse som en tillåten konkurrensbegränsning (dvs. accessorisk).

Det sista av de båda avtalen hade inte varat mer än tre år och var därför tillåtet. Det första hade dock varat i fem år och frågan var då om de överskjutande två år stod i strid med konkurrenslagen. Tingsrätten uteslöt inte att en sådan, för lång, konkurrensklausul kunde vara en syftesöverträdelse men ansåg att Konkurrensverket inte hade lyckats styrka att så var fallet. Konkret ansåg tingsrätten att säljaren endast i teorin var potentiell konkurrent till den överlåtna verksamheten och att något konkurrensbegränsande syfte med konkurrensklausulen därför inte visats.

Tingsrätten gick då vidare till frågan om konkurrensklausulen hade haft någon konkurrensbegränsande effekt. Inte heller detta var styrkt - eller mer exakt: verkets bevisning beträffande omfattningen av den relevanta geografiska marknaden var så bristfällig att det inte var möjligt för tingsrätten att bedöma om klausulen hade haft någon konkurrensbegränsande effekt som var märkbar på marknaden.

Därmed ogillades käromålet.

Enligt min uppfattning är domen rimlig, givet de brister i verkets bevisning som tingsrätten identifierat. Domen betyder inte att femåriga konkurrensklausuler är tillåtna i företagsförvärv, vare sig generellt eller i detta fall. Tvärtom bekräftar tingsrätten att det normalt endast är tillåtet med tvååriga konkurrensklausuler för företagsförvärv som endast innefattar goodwill (och inte know-how) och att det krävs särskilda omständigheter för att godta ett tredje år. Jag läser dessutom mellan raderna att mer än tre år svårligen kan motiveras.

Domen innebär däremot att någon konkurrensskadeavgift inte kan komma i fråga när Konkurrensverket misslyckas med att lägga fram utredning om ett konkurrensbegränsande syfte eller om avgränsningen av den relevanta marknaden, som krävs för att kunna bedöma om ett konkurrensbegränsande resultat uppkommit på ett märkbart sätt.

I ljuset av detta är det återigen förvånande hur Konkurrensverket formulerar sina pressmeddelanden. Denna gång meddelar verket omedelbart efter domen att man avser att överklaga (inget konstigt med det i och för sig) - men man skriver att skälet är att tingsrätten "tillåtit" konkurrensklausulerna i tre år utöver de första två åren. Detta kan knappast passera som en sådan förenklande förklaring som verkets presschef tidigare sagt att de måste tillgripa för att vanligt folk ska förstå vad verket gör. Denna formulering är tvärtom direkt vilseledande. Tingsrätten tillåter inte femåriga konkurrensklausuler utan normalt tvååriga och i detta fall treåriga. Att flyttfirmorna slapp betala konkurrensskadeavgift beror endast på verkets bristfälliga utredning och bevisning.

Tyvärr är det inte första gången verket förlorar i domstol pga. bristfälliga marknadsutredningar. Strömstads Badanstalt är ett exempel. Och går vi långt tillbaka i tiden förlorade ju verket det hittills enda prejudikatsmålet om företagskoncentrationer - Optiroc - pga. bristfällig marknadsutredning. Gå hem, gör om och gör rätt nästa gång i stället för att tillskriva tingsrätten uppfattningar som den inte gett uttryck för i domen.

  • Kommentarer(0)